En ny dag och en ny vecka. Satsar på att klara hela veckan. Även om jag här blivit förskyld på riktigt nu är mina öron bättre, det är ju alltid någonting. Men lycka till alla andra skolbarn så hörs vi i ett annat inlägg.

Då ska man snart iväg och jobba då. Första jobbet så jag hoppas att de vill ha kvar mig efter det, hehe. Nä men så dåligt ska det väl inte gå. Ungen jag ska passa verkar lugn så det kommer antagligen inte bli något fel, eller massor med fel...

Ligger i sängen och funderar om jag verkligen pallar gå upp för att käka frukost men antagligen får jag göra det snart eftersom jag ska hinna göra mig iordning.

Ha en bra dag allihopa och ett nytt inlägg kommer kanske senare.

Carpe Diem (Fånga dagen) <3

För mig finns det inget värre än att gråta, speciellt om man råkar gråta inför andra. Jag är trött på att gråta och definitivt är jag trött på att gråta inför andra. Jag vill inte ha någon annans medömkan bara för att det rinner några tårar. När jag gråter så är det enda jag vill att prata med mina änglar M och J. De hjälper mig verkligen genom allt. Häromdagen så skulle jag be om hjälp med läxorna. Jag frågade om jag fick hjälp först eftersom det var en eller två uppgifter jag behövde hjälp med medan brorsan hade fler uppgifter. När min fosterpappa ignorera mig så sa jag bara "Jaha skit i det då. Jag har mindre uppgifter som dessutom ska bli klara tills imorgon men du hjälper brorsan istället" och gick därifrån. Vad får man höra då? Jo nämligen "sluta vara en sån jävla pipsill" Jag menar vad har jag gjort nu som gör mig till en jävla pipsill? Det är ju för helvete deras dotter som är det, inte jag. Jag står fan ut med dom dag och natt och har gjort det i fyra år nu. Varför ska de alltid hacka på mig för? Allt jag gör är tydligen fel i deras ögon osv. Gud vad jag önskar att jag kunde försvinna härifrån. I vilket fall blev jag klart ledsen över de orden och låste in mig på toaletten och grät. Jag la upp bilder på Snapchat och då fanns mina änglar. De var de ändå som faktiskt frågade hur jag mådde.

Och även om ni dömmer mig så bryr jag mig inte. Behöver ni hjälp med något så kom till mig och fråga, jag är alltid villig att hjälpa och jag kan hjälpa.
Experto crede.

Livet, ja det är så man kallar det. Vissa har ett bra liv medan andra inte har det. Jag tillhör de senare. Hela livet har varit ett helvete, bråk, nya skolor, nya "hem", fosterhem, depression. Jag har haft så många falska vänner som pratar bakom min rygg, får mig att må ännu sämre än vad jag gör. Men sedan är det mina änglar också, speciellt M och J. 

Denna blogg handlar om just det, livet, mitt liv. Hur mina dagar ser ut, hur jag ser på livet, min kamp mot allt som har hänt och som gör ont. Jag har ingen aning hur jag klarat mig i fjorton år, men det har jag. En dag ska jag få slut på detta elände, försvinna härifrån för att starta mitt liv på nytt, och ärligt, jag längtar verkligen. 

Jag är Tova, antagligen klassad som troublemaker för vissa. Jag är ärlig som fan och bryr mig inte längre hur andra tänker om mig. Jag kan vara övertygande och charmig. Men mest av allt... jag är mig själv.                            

"Maybe I'm a Troublemaker, maybe I'm not.. What I have heard is that even the Devil once was an Angel"